Jag känner också så väl igen de här tankegångarna hos mig själv. Rädslan för att bli ifrågasatt, ställd mot väggen. Att bli inträngd i ett hörn. Att bli stående som ett fån, helt aningslös och naiv. Det slåss jag mot hela tiden, att försöka tro på mig själv, lita på min förmåga och våga. Våga. Våga.
Saken är ju att det finns ingen som kräver något av mig. Ingen som förväntar sig något. Jag har ingen beställare och ingen deadline. Om jag skulle vilja kunde jag bara gräva ner allt material i en byrålåda och aldrig mer prata om det. Låtsas som om ingenting eller bara förklara att arbetet handlade om att utföra det, inte om att komma upp med ett resultat i form av utställning eller bok eller liknande.

Första tiden, att inte kunna slappna av, lyssna efter den, titta på den, fastna med blicken långt därborta
vaknar mitt i natten, hör den vråla, kasta vattenmassor mot klipporna nedanför, går ut på balkongen, stirrar blint ut i det…

Cirka två veckor efter hemkommandet dimper dem ner i brevlådan, de sjuttioen framkallade filmrullarna. Jag lägger dem på byrån i hallen. Återgår till middagslagandet med Moa, pratar om annat, glömmer nästan bort dem. Senare på kvällen upptäcker jag det tjocka…

Fredagen den nionde december vägde och paketerade jag mitt arbete för att sedan ta ett djupt andetag och överlämna det till postens händer för transport till Team framkallning i Stockholm.

10 veckors fotograferande resulterade i 71 rullar exponerad film. 852…

En text i efterhand kan aldrig bli så som den blivit om den skrivits på en gång, direkt efter det inträffade. Så jag är ärlig nu och tänker inte försöka ge sken av att den här rapporten skrevs på ön,…

64 självporträtt fotograferade mellan 1 september och 29 november blev det. 65 bilder av mitt morgonansikte.
Det är en fin samling. Ett dokument över tiden och en förändring. Jag ser allvarlig ut på de flesta, en sorts nollställdhet. I…

Tur kan man säga. Tur att jag råkade in i honom. Tur att det regnade. Tur att han var snäll och välkomnande. Tur att jag gick dit trots att jag mådde skit.

Det har blivit dags för en uppdatering i persongalleriet. Invånarna i den här byn, i det här skådespelet, de bara ökar. Sedan i söndags har jag fångat både vissa av huvudkaraktärerna och en del med mindre framträdande roller men med lika stor betydelse.
Tanken från början var inte att gå så djupt in i de här personerna i texten men det finns så väldigt mycket att prata om så jag lät mig själv göra det. Sedan är det upp till dig om du vill läsa om dem eller ej. Men jag skulle nog ändå rekommendera dig att ta dig tiden, i alla fall om du är intresserad av hur arbetet går till här i byn.

Vi går in i november och arbetet i byn fortsätter på samma sätt. En klassisk arbetsvecka, måndag till fredag, har passerat sedan jag sist la upp bilder här. Det här blir en summering av det jag sett under de här…

Gick under den nybyggda motorvägen till utkanten. Det finns en osynlig varningsskylt där som säger att inträde sker på egen risk. Jag tänker att laglöshet råder där på andra sidan. Någon eldade bakom en mur. Brun rök som luktade giftigt och gjorde mig tung i huvudet steg upp mot himlen. En vit katt med smutsbruna tassar smet in genom ett rör. Jag gick mot det som jag trodde var det sista huset.

Arbetsvecka. Tre dagar på rad med arbete i byn nu. Vissa morgnar, andra kvällar. Jag har träffat en del människor, tagit några porträtt, bytt några ord. Och nu när jag går runt där så är det många som känner igen…

En man i obestämdbar ålder, ljusa byxor, gummistövlar och en något haltande gång går förbi mig i utkanten av byn. I sin ena hand håller han en kedja som i andra änden sitter fast runt hoven på en brun häst. I den andra handen en stor svart hink med en träklubba. Han ser trött ut, men inte på grund av för lite sömn. En trötthet långt bortom det.

Jag är kanske halvvägs uppför det högsta berget och tittar upp mot toppen, har ingen aning om hur vägen går eller om den ens går hela vägen upp. Det finns ingen plan på att cykla till Pico Alto, inte alls, snarare tänker jag att den där toppen den är till för de som kan cykla. De där som korsat Nordamerika (Emil) eller Europa (Rui) på en hoj. Men jag vill känna njutningen i att ha en lång nedförsbacke efter att ha kämpat uppåt ett tag så jag trampar på. När som helst kan jag vända och fara tillbaka tänker jag.

Gränsen, det är ordet för dagen. Tack Moa G, igen. Jag läste precis ditt mail och konstaterar att det är vid Gränsen jag befunnit mig under min arbetsdag. Jag har gått till vägens slut och längre än så. Blivit utskälld av odjuren, följt vattendraget och lockats in i de dimhöljda bergen. Därifrån är utsikten bättre. Och är den inte bättre så är den i alla fall ny.

Det gäller att se de små tecknen, tolka dem till sin fördel och sedan köra på. Eller som Haruki Murakami skriver i Fågeln som vrider upp världen “Goda nyheter viskas fram.”.

Den här bloggen har sedan jag kom hit till…

En gång i månaden trycks ett gratismagasin i 5000 exemplar, en kalender över alla kulturhändelser, här på Sao Miguel. Nu i oktobernumret är det jag som står för omslaget och på ett uppslag visas några av mina bilder. Det är…

Cabeça. Den del som var avgörande för vår tillblivelse, för att kunna tala om ett vi. Huvudet och den nickning jag gjorde mot dig när du klev in genom dörren och såg dig omkring. Nu håller du dina händer om mitt huvud, omsluter varje tanke. De täcker hela hjässan. Sedan rör du dig neråt mot min ögon

“Cheops häpnade över det han hade åstadkommit. Men snart blev han och alla andra lite blasé. Detta är människans ok. Även det mest fantastiska blir en vana”

Plötsligt så ramlade en massa bilder från i somras över mig. Jag slogs av hur otroligt avlägset allt känns, livet i Malmö. Det som hände innan jag åkte. Det kunde vara i ett annat liv. Och det är otäckt tycker jag. Men jag kände även glädje och en liten saknad efter mina människor. Den tryggheten som uppstår i sammanhang där man trivs och känner sig älskad. Här är det väldigt mycket “Själv är bäste dräng” och det är bra för mig, jag vet det, men ibland kan man behöva känna stillheten och lugnet som finns i de allra närmaste relationerna.