Bilder till Grand Öl och Mat i Malmö.

Skissbilderna i galleriet är inscannade genom plastfickor därför är det ett moaréliknande mönster på vissa.
Den 25 december skrev jag mitt förra inlägg om arbetet med byn, då berättade jag om att jag tittat igenom alla negativ, haft mitt första bildsamtal samt testscannat några bilder för att se hur de såg ut. Jag visade ett par av dessa, en jämförelse med de digitala skissbilderna.
Nu har drygt en månad passerat och jag har tagit ytterligare några steg framåt. Det första jag gjorde var att digitalisera alla negativen, scanna in dem för att sedan skriva ut kontaktkartor. Allt gick smidigt när jag väl satte fart. Dock var väntan lång innan jag kunde börja med själva inscanningen då leveranstiden på den utrustning jag behövde var flera veckor. Efter det tog jag med mig min hög med 78 kontaktkartor och for ut till Borrby en helg för att hitta arbetsro hemma hos Olof och Jonas. Där och då, vid middagsbordet i det stora rummet på övervåning med eftermiddagsljus, var första gången som jag tittade igenom det samlade bildmaterialet. Något som jag verkligen längtat efter. Ett arbete där jag gick mycket metodiskt tillväga, tittade och markerade de bilder som senare skulle gå vidare till steg 2 i uttagningen. Jag hade stor nytta av att jag scannat in negativen själv och inte beställt kontaktkartor från labbet som framkallade filmerna för då kunde jag titta på bilderna i större storlek på skärmen samtidigt som jag tittade på kontaktkartorna. Ibland kan det ju vara väldigt svårt att avgöra hur ett ansiktsuttryck, en blick eller en detalj ser ut när bildrutan inte är större än 6 x 6 cm.
Sedan var det bara att klippa ut de utvalda bilderna från de digitala kontaktkartorna i photoshop och skapa separata bilddokument. Allt gick förvånansvärt snabbt och någon dag senare laddade jag upp 251 bilder på crimsons express-tjänst och ytterligare två dagar senare damp det ner ett tjock paket i brevlådan med alla bilder printade i 13×13 cm. Så otroligt smidigt.

Nu är det drygt en vecka sedan jag fick bilderna och jag har ägnat en del tid åt att göra ett nytt urval, sortera dem och laborera med sammansättningen. Det är nu historien ska byggas. Jag testar mig fram med olika bildkombinationer och ordning, ser vad det väcker för tankar och hur berättelsen påverkas. Det är mycket att ta ställning till, många frågor att om inte besvara så åtminstone fundera över: Vad handlar det här om? Vilken av alla berättelser är det jag vill förmedla? Vad är viktigt, var är kärnan? Vad är det jag vill tydliggöra? Hur ska arbetet presenteras, i vilken form? Hur stort ska det bli? Vilka är mina ramar och avgränsningar?
Allt det här cirkulerar runt i mitt huvud, jag rör vid ämnena och skriver ner tankar men jag misstänker att de mest är begripliga för mig själv, de är fragmentariska och fladdriga. Jag märker att jag drar mig för att klart och tydligt formulera “handlingen” för projektet. Det känns svårt men framförallt är det skrämmande. Skrämmande av den anledning att jag är rädd för att… 1. skriva betraktaren på näsan. 2. pracka på betraktaren mina idéer och tankar. 3. att min tanke och handling, den mening som jag ser i det här arbetet, ska verkar “fattig”. 4 bli ifrågasatt. 5. inte kunna stå upp för det jag gjort.
Samtidigt som jag ju vet att det är helt onödigt att tänka så här, att min mening är min mening och betraktaren får väl finna sin egen. Men på något sätt känns det oerhört viktigt att ha en klar formulering kring arbetet, att jag måste kunna ha något att luta mig på, att gå tillbaka till också för mig egen skull. Annars finns det risk att det blir alldeles för splittrat.
Jag känner också så väl igen de här tankegångarna hos mig själv. Rädslan för att bli ifrågasatt, ställd mot väggen. Att bli inträngd i ett hörn. Att bli stående som ett fån, helt aningslös och naiv. Det slåss jag mot hela tiden, att försöka tro på mig själv, lita på min förmåga och våga. Våga. Våga.
Saken är ju att det finns ingen som kräver något av mig. Ingen som förväntar sig något. Jag har ingen beställare och ingen deadline. Om jag skulle vilja kunde jag bara gräva ner allt material i en byrålåda och aldrig mer prata om det. Låtsas som om ingenting eller bara förklara att arbetet handlade om att utföra det, inte om att komma upp med ett resultat i form av utställning eller bok eller liknande.
Tänker jag så får det motsatt effekt och jag känner genast mer jävlar anamma och pepp. Jag blir arg och trött på mig själv och skriver stort på en lapp: Maja du är skyldig dig själv att ge det här arbetet en chans. Du måste våga tro på det du gör.

Nu var det inte meningen att det här skulle bli ett själv-terapeutiskt samtal. Även om jag är medveten om att den här bloggen delvis har just den funktionen. Jag skriver för att komma vidare. Skriver för att rota runt i mitt huvud och få klarhet i det som finns däri. Jag delar med mig det här i tron om att det också kan ge någon annan något litet. Har aldrig varit så bra på att dölja mina svagheter och tvivel för att få andra att tro på min förmåga. Det kan vara oprofessionellt och ostrategiskt. Men då får det vara det.

Jag avslutar här och återkommer snart med klara tankar kring handling. Tills dess delar jag med mig av några inscannade skissbilder i urvalsprocessen och ger Olof ett officiellt tack för skivtipset On the water med Future Islands som kommit att bli soundtracket till det här arbetet samt tackar R som gav mig finaste tänkbara bok i födelsedagspresent The raw and the cooked av Peter Bialobrzeski. Den landade hemma hos mig så perfekt i tid och har kommit att betyda mycket i det skede arbetet nu befinner sig i.

Första tiden, att inte kunna slappna av, lyssna efter den, titta på den, fastna med blicken långt därborta
vaknar mitt i natten, hör den vråla, kasta vattenmassor mot klipporna nedanför, går ut på balkongen, stirrar blint ut i det svarta, bara ljud men inga bilder.
Sista natten i huset, inte mitt hus, Rs hus, sista natten på ön, paniken över att snart vara långt borta, att snart inte kunna se längre in i grannens kök,
blundar borta tårarna, pratar, berättar för R om skräcken, om instängdheten, om staden utan höjder, om det som kallas hem,
somnar till slut, vaknar igen,
avresedagen, det regnar, såklart regnar det och havet är grått i farväl.
Kvällarna på uteplatsen, ljuset från båtarna i trädgården, svårigheterna att bestämma avståndet, de kan vara 100 meter bort eller 5000, det kompakta mörkret gör det omöjligt,
det kan vara en segelbåt, ett lastfartyg, en oljepråm, en lyxkryssare, ett stridsskepp, om natten är det ingen skillnad,
känner jag mig ensam?
Senare under ytan, allt som fanns där som jag inte tidigare sett, hur jag simmat ovetande bland barracudor och kungsfiskar, sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor, annat som jag aldrig kommer känna till vid namn,
morgnarna med cyklop och simfötter innan frukosten, lagunen, hålen man sugs in i, de stillsamma dagarna då fiskarna höll sig undan och sjöborrarna borrade sig in i klipporna, ensamheten där och då med hela kroppen under ytan, som om det inte fanns något annat i hela världen,
dagen då vattnet var så klart och stilla att jag fick svindel, samlade modet, simmade till undervattensklippan, vågade knappt titta ner, kändes som om jag flög över alperna men utan flygplanskropp omkring mig, svävade uppe på ytan, glömde bort att ta luft,
upprymdheten, yrseln, de svaga knäna efteråt, pausar på cementplattan, ligger ner och hör hjärtat dunka, Atlanten andas.
Simturerna med R, längre bort, längre bort, längre bort, allt vi vågade tillsammans, “Titta härifrån ser man hela huset”, “Och där borta är staden”, “Nu är vi längre ut än någonsin förut”,
hur vi flyter tillsammans, simmar ifrån, simmar ihop, hoppas på att aldrig behöva gå upp.
Solnedgångarna borta över staden, någon gång ibland går den ner i vattnet, en brinnande apelsin, men oftast moln i horisonten.
Stjärnhimlarna, jag vill fotografera, kameran som ger upp, den har aldrig sett så många stjärnor förut och inser sin begränsning,
åskvädren över havet på natten, det svarta som blixtrar upp, en halv sekund, dubbelt ljus, som att slå en blixt i en spegel i ett kolsvart rum, vi ligger i sovrummet, håller tummarna för flera, somnar besvikna.
Stormarna, fåglarna som verkar älska vinden, klippduvorna som kastar sig ut, seglar outtröttligt i motvind, havets som piskas upp och saltvindarna mot sovrumsfönstren, de kommer aldrig torka av sig själva,
dagen efter, hela trädgården som blivit bränd, slickats av flammande lågor eller skoningslös sol, plötsligt är alla växterna bruna, saltvattnet som släcker liv, jag sörjer fikonträden, att hösten kom över en natt,
men allt tar sig, en vecka senare knoppas pelargonerna, basilikan repar sig aldrig.
De lugna dagarna på havet, när allt är kav lugnt och vattnet är lågt, oron, känslan av att havet är sjukt, att något inte är som det ska, pratar med de andra, hör mig för, det går veckor känns det som,
försöker läsa på om tidvattnet, ställa diagnos, så en natt dundrar vågorna in i fullmånens ljus, de kommer efter oss där vi står på klipporna, vinflaskan i handen, kastar oss bakåt för att inte dras med ner, skrattar vansinnigt av chocken,
var sjunde våg, upprepar de som varit med förr.
Rädslan i början av september, att inte lita på havet, att inte känna till vattnet och rörelserna och hur jag under tidens gång erövrar det, kastar mig i en vild bassäng, vågar lita på att jag inte går under,
men vågar inte riktigt slappna av, simmar och skrattar, rullar runt på vågorna, dyker upp och ner tills jag inte orkar mer, väntar in en våg och räknar till tre, foten, handen, foten handen, river mig på havstulpanerna och tappar greppet.
Regnet, molnen, att verkligen kunna se vinden, hur regnet kan dra in och upplösa hela horisontlinjen på en halvtimme, en kvart i värsta fall, sikten, rummet som krymper, men man vet att någonstans därborta, bakom, så finns den kvar, det är ett som är säkert.
Himlen och den blå färgen på havet, djup och klar, den knivskarpa horisontlinjen, någon som skurit till den med skalpell, de dagarna gör man bäst i att vara under ytan,
alla gråa nyanser, de jag gillar bäst, när havet och himlen suddas samman, eller skymningsljuset och den rosa molnparaden, som kvällen då jag kastade i flaskposten.
Utsikten från trädgården, huset, sovrummet, hur den påverkar humöret, känslorna och idéerna, överallt utsikt, var jag än går, utsikt,
allestädes närvarande, pockande på min uppmärksamhet, dag efter dag, det första jag gör på morgonen, det sista jag gör på kvällen,
tittar ut över Atlanten.

Cirka två veckor efter hemkommandet dimper dem ner i brevlådan, de sjuttioen framkallade filmrullarna. Jag lägger dem på byrån i hallen. Återgår till middagslagandet med Moa, pratar om annat, glömmer nästan bort dem. Senare på kvällen upptäcker jag det tjocka kuvertet igen och ber Moa stanna medan jag öppnar det och tittar på resultatet. Vi sitter i det starka ljuset från kökslampan över bordet. Det är mörkt ute och jag känner mig ganska sammanbiten, nervös men ändå kall. Bara det att filmerna klarat transporten från Azorerna till Malmö, vidare till Stockholm och så tillbaka till Malmö igen är värt att fira tycker vi båda och utbringar förmodligen en skål.
Jag hade ju tyvärr inte råd att göra kontaktkartor så det är bara de framkallade mellanformatsrullarna som nu ligger framför mig på bordet. Nu vill jag bara se att de är exponerade, att negativen inte är blanka eller ljus- eller fuktskadade. Och det är dem inte. Jag kan lättad andas ut efter att ha tittat igenom tio rullar. Det andra man kan avgöra genom att titta på negativen är huruvida de är skarpa eller ej och där är det väl lite värre. Precis som jag befarade är många av porträtten oskarpa. Jag visste sedan innan att kameran och min arbetsmetod var lite riskabel just när det kom till porträtten men å andra sidan så var det ett medvetet val, en risk som jag bestämde mig för att ta. Frankan, kameran som jag använt heter så, har varken ljus- eller avståndsmätare och man tittar inte genom linsen utan bara genom ett litet titthål vilket gör att man inte heller ser helt rätt utsnitt. Och vid porträttfotograferingen så gissade jag helt enkelt avståndet till motivet framför mig, en meter, en och en halv meter, två meter eller två och en halv meter. Visst hade jag kunnat använda kanske en tumstock eller någon sorts mätinstrument med laserstråle men det hade ju sabbat hela mötet. Jag tyckte att det var nog uppstyrt som det var, att jag bad dem ställa sig mot en vägg och titta på mig. De flesta tyckte att fler än en exponering var en överdrift men jag brukade ändå ta mellan två och sex rutor. Det hade blivit en helt annan sak om jag skulle plocka upp nåt himla instrument där och börja mäta och dona och inte kunna förklara för dem på portugisiska vad jag höll på med.

Nej, jag fotograferade och hoppades på det bästa. Och nu när jag tittat igenom alla rullarna med lupp så kan jag konstatera att ungefär hälften av porträttbilderna är oskarpa och visst kan jag känna mig nedslagen av det. Verkligen. Jag kan svära och vara arg på mig själv över min slarvighet och oförmåga att under två månader inte kunna lära mig att exakt mäta en respektive två meter. Men det är som det är och nu får jag bara förhålla mig till det.
Resterande motiv har inga större problem med skärpan i alla fall. När jag fotograferat gator, miljöer, landskap och väggar har jag kunnat arbeta förhållandevis ostört och lugnt och varit mer noggrann med inställningarna och det märks. Dessutom har allt bortom 6 meters avstånd samma inställning på kameran. Det är oändligheten.

Nu börjar steg två i den här processen. Urvalet. Sammanställningen. Formuleringen. Och jag ser verkligen fram emot det. Det är en rolig del i arbetet, att titta igenom allting, börja skissa upp och bygga världen. Att sortera och välja och prata om det och försöka formulera vad det är jag vill visa. Men innan den roliga delen kan påbörjas så måste jag förvandla negativen till positiva bilder och det är ett stort jobb.
Nåväl. Häromdagen gick jag till Digitala för att testscanna några negativ inför mitt första bildsamtal med Jenny Lindhe. Jag hade vid min genomgång av negativen bland annat upptäckt flera dubbelexponeringar, konstiga fläckar på negativen och ville se hur det verkligen såg ut. Att titta på negativ är så mycket ett konstaterande, man kan se vissa saker men det är nästan omöjligt att avgöra huruvida det är positivt eller negativt. En dubbelexponering kan ju vara en lycka ibland och ett totalt misslyckande andra gånger. Likaså nämnda oskärpa. Ibland funkar det hur bra som helst och tillför bilden något av vikt medan det i andra fall kan vara förödande och stå i vägen för att betraktaren ska kunna ta till sig bildens innehåll. Sedan är det ju såklart en fråga om tycke och smak i stor utsträckning.
Men i alla fall så behövde jag scanna några negativ för att stilla mitt sinne och se hur bra eller illa det egentligen var ställt. Här visar jag några exempel på hur bilden fotograferad med mellanformatskameran Frankan ser ut i förhållande till den digitala bilden fotograferad med min Iphone. Det är ett work in progress och jag planerar att fortsätta skriva om det här projektet och hur det tar form här på bloggen.

Efter mitt möte med Jenny Lindhe där även Lotten Pålsson deltog kände jag mig inspirerad och peppad. Det var första gången som jag visade någon hela mitt skissmaterial, några av de inscannade negativen och berättade om arbetsprocessen och mina tankar kring det. Både Jenny och Lotten är konstnärer som arbetar med fotografi och vilkas arbeten jag själv uppskattar så det kändes roligt att få visa dem det här och att höra deras synpunkter. De gav mig tips om hur jag kan gå vidare från och med nu och ingjöt hopp i mig. Det kan vara skitsvårt att veta vad det är man håller på med och överhuvudtaget se om det kan vara intressant för någon annan än en själv när man är mitt upp i något och därför är den här typen av samtal och bildvisningar otroligt viktiga och givande.

Så ett tack till Jenny och Lotten för hjälpen, jag återkommer nog till er när jag samlat ihop lite bilder.

Fredagen den nionde december vägde och paketerade jag mitt arbete för att sedan ta ett djupt andetag och överlämna det till postens händer för transport till Team framkallning i Stockholm.

10 veckors fotograferande resulterade i 71 rullar exponerad film. 852 negativrutor om 6×6 cm och en total vikt på 1649 gram.

Tidigare hade jag redan framkallat 8 rullar film. 96 negativrutor om 6×6 cm och med en vikt på 186 gram.

Vikten av mitt arbete slutar alltså på 1835 gram.

Vad betyder det?

En text i efterhand kan aldrig bli så som den blivit om den skrivits på en gång, direkt efter det inträffade. Så jag är ärlig nu och tänker inte försöka ge sken av att den här rapporten skrevs på ön, i sitt rätta sammanhang.

Det har gått fem dagar sedan jag landade i Malmö och sex dagar sedan jag satte min fot i byn för sista gången. Jag är ännu inte hemma här, ännu inte fullständigt närvarande. Jag vet inte om jag håller fast vid ön, vid upplevelserna där, för att jag lättare ska kunna uttrycka mig här i texten, jag känner att jag har en del att rapportera och avsluta innan jag kan går vidare in i steg 2 i den här arbetsprocessen (och i hemkommandet).

Ständigt den här känslan av att nästan svämma över av tankar och rörelse. Nu är jag så till bredden fylld att så fort jag öppnar munnen och pratar om byn eller ön är det som om jag bryter ytspänningen och det rinner över. Tårar rinner ur mig. Men orden är det svårare att hitta till. Jag går runt ämnet så som jag alltid gör när jag ska försöka uttrycka något viktigt och närma mig en kärna. Då måste jag alltid skriva runt det först, ett par varv. Jag känner väl till det vid det här laget och det får väl vara okej. Som att starta en motor lite grann. Som när Melker på Saltkråkan ska starta båtmotorn och han inte har rätt knycken. Han drar och drar.

Det är för mycket som distraherar mig här sedan jag kom hem. Jag kan inte hålla fokus på det viktiga längre. Och byn, allt som hände där, alla scener och alla människor, det känns så oerhört långt borta. Som i ett annat liv. Det enda som påminner mig om att det faktiskt hänt och existerat är just de här bilderna. Så jag börjar där, i kronologisk ordning, med De sista invånarna In order of appearance. Den första bilden fotograferades den 11 november och den sista på kvällen den 28e.

Mannen med den röda jackan har jag tappat bort namnet på men det skulle kunna vara Tony. När jag tittar på bilden så passar Tony bra in på honom. Jag vet inget om honom. Vet inget annat än det vi ser och att det var en regnig lördag när jag stötte på honom utanför Boavista.

Mario däremot är ett välbekant ansikte för mig. Han var en av de första jag hade i åtanke när jag började ägna mig åt porträtten i byn. Jag hade sett honom gå vägen ner till Caloura ett antal gånger och blev nyfiken på honom. Han gick alltid fort, som ingen annan, framåtlutad och med en ihopknuten platspåse i handen. Jag tänkte att han kanske är en av de männen som bor i byn och går ner till Caloura för att palla fikon och frukt på ödetomterna. Han såg liksom skyldig ut på något sätt, hade något jagat över sig. Och så var det så svårt att bestämma hans ålder. Ena dagen såg han ut att vara 35 och nästa 65. Jag har fantiserat mycket om Mario, vem han är, vad han gör och hur han lever och jag har skjutit upp konfrontationen med honom gång efter annan. Kanske har jag varit lite rädd för att få ett Nej. Jag känner igen det tankesättet hos mig, att jag gör en person viktig och till slut ser jag den nästan som oumbärlig för projektet och då blir det otäckt att fråga för risken finns alltid att personen inte vill vara med.

Tillslut var det som om en högre makt liksom serverade honom åt mig. Jag var utanför byn, längs med landsvägen för att ta en av omringningsbilderna när det plötsligt började regna, riktigt ösa ner, och jag sprang till en busskur i närheten. Och så satt han där, själv med sin hund, ett paket cigg och en flaska vin. Han väntade inte heller på bussen.

Jag insåg att jag inte kunde sumpa en sån chans även om det skulle bli obekvämt att tvingas sitta där med honom tills regnet gett sig om han skulle svara Nej. Men det gick bra. Jag tog några bilder och han pratade nästan oavbrutet med mig tills regnet upphörde. Jag upprepade som så många gånger innan att jag inte förstod eller pratade portugisiska men han hade något som han väldigt gärna ville kommunicera så han gav blanka fan i det. Jag vet inte vad det handlade om men till slut, efter kanske en kvart så fick jag känslan av att han var arg på mig. Att han läxade upp mig. Det var ganska jobbigt att sitta där med honom och gissningsvis bli utskälld och ifrågasatt men inte kunna svara tillbaka. Till slut skingrades regnmolnen och jag kunde gå därifrån.

Jaquardo är en av sop-gubbarna i byn. Han håller ordning på gatorna och längs med bilvägarna i Caloura. Innan den här bilden togs hade jag sett honom ett flertal gånger och vid de senaste tillfällena då vi hälsat på varandra hade han gestikulerat en önskan om att jag skulle ta en bild av honom. Han var inte någon som jag självmant hade valt att närma mig men i och med att han av någon anledning gärna ville bli fotograferade så tog jag ändå ett porträtt. Det gjorde honom glad. Och det gjorde mig glad. Efteråt ville han titta på bilden på min Iphone och när han såg den så verkade han nöjd. Sedan var det inget mer med det.

Jaquardo jobbar i team med sopgubben José. Och efter det att jag porträtterat Jaquardo så kände jag någon sorts plikt att också ta en bild av José. De hänger liksom ihop. Och han nickade gillande när jag frågade honom, det var som om han bara väntat på det tillfället.

Bara minuter efter mötet med sopgubbarna ser jag den här damen, Maria do Carme, stå och titta ut i sin dörröppning. Hon har på sig en fotsid nattsärk över en svart tröja och på fötterna har hon något som mest liknar blå foppatofflor. Hela hennes uppenbarelse skriker på min uppmärksamhet och jag frågar om jag får ta ett porträtt. Hon bara skrattar och säger något jag inte förstår och så låter hon mig fotografera. Hon ler oavbrutet i all sin stollighet och jag tycker hon är så himla fin. Maria tycker att jag tar väldigt många bilder och skrattar ännu mera. När jag plockar ner kameran och ska säga tack och adjö kommer en yngre kvinna fram till Maria. Jag känner igen henne, hon bär matkassar i händerna och har ett rödtonat brunt ansikte och jag läser in alkoholproblem däri. Det är något med ögonen, munnen och skicket på tänderna. Hon skriker åt Maria och knuffar in henne i huset och så vänder hon sig mot mig och visar på internationellt vis att Maria är kokobäng genom att peka och knacka med pekfingret mot sin egna tinning. Sedan vänder hon sig om skriker lite till och slår på ett helt självklart sett till Maria, först på huvudet och sedan på axeln. Sedan stängs dörren och kvar står jag och bara häpnar. Rent instinktivt vill jag ju bara slita upp dörren, knuffa ut detta fyllo till dotter (?) och rädda denna arma dam. Men jag är och förblir förlamad och när chocken lagt sig så går jag illamående därifrån. Vidare mot nästa scen.

Dörröppningarna ut mot gatan är vanligtvis kvinnornas domäner så jag reagerar när jag ser den här mannen i fräck frisyr stå och titta ut från huset. Han heter San Miguel och innan han hunnit svara på min fråga så stiger hans dotter Caminha ut från mörkret och tar över samtalet. Hon är ovanligt rar och ställer sig bredvid sin far och låter mig arbeta helt i tystnad och utan protest om bildantal eller liknande. De bara står där, så himla fina och allvarsamma och tittar på mig. Hon har på sig den klassiska hemmafruutstyrseln – någon form av tjockare pyjamas. När jag är klar så vinkar hon in mig i huset, hon är entusiastisk och pratar och pekar på en riktigt tjock och blek kvinna som sitter inklämd i hallen/matrummet tillsammans med två andra. Caminha vill att jag ska ta en bild av henne men jag måste säga att ljuset är för svagt (för det är det) men att jag gärna tar ett porträtt om kvinnan kan komma ut och ställa sig i dörrppningen men det verkar vara helt omöjligt. Inte för att kvinnan säger något, men Caminha svarar så snabbt och med sådan självklarhet att jag får känslan av att denna mycket tjocka och bleka kvinna knappt satt sin fot utanför hemmet på flera år. Och plötsligt är det som om jag även rent bildligt gått in genom en dörr till en dold värld. Jag har fått tittat bakom de kulissartade fasaderna och se vad som döljer sig där inne. Vilka öden de putsade rosa husen bär på. Vi säger hej då och jag går därifrån med en hisnande känsla, lite som om jag stått och tittat ner för en brant.

Jag hinner inte mer än gå ett par steg förrän jag blir påsprungen av Paul, en av huvudkaraktärerna som jag fotograferat tidigare och alltid stöter på i byn. Han har andan i halsen och pratar för högt, ser glad ut, som ett barn, och frågar som vanligt om jag har en cigarett. Jag har ingen cigarett och när jag säger det till honom försvinner hans leende på nolltid och han vänder sig om, som om han blivit djupt sviken. Då minns jag att jag har en banan i väskan så jag frågar om han vill ha den, han säger ja, tar emot bananen och tackar så hemskt mycket och rusar ner för resten av backen. På tio sekunder har han hunnit skala bananen, tryckt in den i munnen, slängt skalet på backen och försvunnit runt kröken. Jag står ensam kvar och bara tittar och undrar var jag befinner mig och vad som ska hända härnäst. Skakad av alla mikromöten och små glimtar in i invånarnas liv sätter jag mig på närmaste bänk och bara andas.

Det är svårt att förklara det här i efterhand, för någon som aldrig satt sin fot i byn eller sett Paul eller någon av de andra på riktigt, men närmast kan jag väl beskriva det som någon sorts mycket skev teaterföreställning där man är aktiv publik.

Jag minns att den här dagen, den som jag berättar om nu, var den mest intensiva för mig. Från det att jag träffade sopgubbarna tills dess att jag såg Theresa (som är nästa bild) hann det bara gå en timme. Theresa stod ute på en gårdsplan som tillhör något som bäst beskrivs som ett stort ödehus, en gammal biograf, och tvättade kläder för hand i ett tvättfat när jag först såg henne. Hon stod där och gnodde, hängde upp plaggen på en tvättlina och pratade med en katt. Jag tvekade innan jag gick fram till henne, vissa är liksom svårare än andra att närma sig och svårast är det med de kvinnor som jag förmodar är bland de mest utsatta. De som är fattiga, hemlösa eller handikappade. Theresa tillhör den första kategorin och förklädet som hon gjort av en svart plastsäck och fäst med säkrethetsnålar och ett natursnöre är smärtsamt tydligt tecken på det.

Under lunchpausen på Multimediacaféet samma dag kom “Mannen med pennorna” och satte sig vid bordet bredvid mig. Han var den andra personen jag fotograferade i byn och en av huvudkaraktärerna, alltså en av dem som stryker runt på gatorna och som man ser varenda dag. Han går runt till synes utan mål och mening och pratar för sig själv. När han satt  där på caféet började han plocka upp det som fanns i den gula plastpåse som han alltid har hängande runt armen. Penna efter penna efter penna la han upp på bordet framför sig. Tillslut låg det säkert 25 pennor där, de allra flesta röda. Sedan bytte han ut de han hade i sina händer, ställde sig upp och var precis på väg att gå när han ångrade sig, satte sig ner och började om. Nya pennor i händerna nu.
Den här scenen gjorde mig övertygad om att jag verkligen ville ta fler bilder av honom då de första jag tog aldrig blev riktigt bra. Och så klart gick jag in i honom senare på eftermiddagen igen, precis så som det kommit att bli där i byn. De jag letar efter de dyker upp framför ögonen på mig, som en present.

Likadant var det med Katja och hennes dotter Natascha. Jag hade sett henne flera gånger tidigare och nu stod hon utanför sin bostad med barnet i famnen. Hon särskiljer sig från resten av invånarna ganska ordentligt. Smal, snygg på ett medvetet sätt och med en inövad pose. Men med ett bemötande som är bra mycket vänligare än hon här ger sken av. Jag tog upp min kamera och hon putade med läpparna. När vi sa Hej Då öppnades dörren till huset och ut kom Pedro. Saker och ting faller på plats och invånarna är inte längre ensamna karakrärer. De får hem och familj och sammanhang.

När jag, under mitt sista besök i byn, gick tillbaka till huset för att lämna en bild jag skrivit ut åt henne så var det inte hon utan en två generationer äldre variant av henne som stod i dörröppningen och när jag sträckte fram bilden och lite frågande nämnde Katjas namn dök ytterligare en annan Katja-lik person upp för att ta emot bilden. Jag är rätt säker på att det var hennes mor och där och då föll ytterligare bitar på plats. I huset bor alltså fyra generationer kvinnor samt Pedro som jag nu är osäker på om han har rollen som hennes bror eller pojkvän.

Mannen med den blå t-shirten och de många tatueringarna har jag glömt namnet på. Jag såg honom bara den här enda gången på tre månader. Han bar på en stor stock och jag kunde inte låta bli att fastna med blicken på honom. Hela hans stil, tatueringarna, det långa vågiga håret, sättet som han knutit tröjan på runt midjan. För att inte tala om hans blick, det allvarliga mörka ansiktet med de insjunkna kinderna. Han ser så otroligt hård ut och jag kände mig osäker när jag frågade honom om en bild. Men som med så många andra, för att inte säga alla, så förvånade han mig brutalt med sitt bemötande. Han mjuknade till en teddybjörn även om det inte syns här. Hela hans kroppsspråk tog en vändning från en stenhård stockbärande stark man till en mjuk, blyg och feminint poserande pojke. Jag önskar att jag hade det på film. Det fick mig att smälta.

Nästa man är också någon som som det är svårt att undvika att titta på och jag har sett honom många gånger. Under min sista vecka i byn, då arbetet där till stor del gick ut på att hitta de personer som jag hade uppskrivna på min porträttlista, tog jag mod till mig och gick fram till denna Manuel. Jag visste var han bor och var han brukar hänga på dagarna så det var bara nämnda mod som skulle till för att jag skulle kunna ta ett porträtt. Ett kort möte utanför dörren till hans hus, en fotografering med tre småfnissande grannfruar en bit bort.

Patricia hade fram till fotografering namnet “Tjejen med glasögon och uppdrag” i min anteckningsbok. Hon har också sin funktion i byn. Hon handlar och utför uppdrag åt invånarna. Under ett av mina arbetspass som vanligtvis varar 3-4 timmar så kan jag se henne på olika platser och med olika saker i händerna uppemot fem gånger. Hon handlar mat i mataffären, på apoteket, i fruktboden, postar brev och utför diverse uppdrag åt damer som inte själva kan utföra dem. I hennes byxfickor skramlar mynten när hon går förbi.

De två unga männen Ruben och Willhelm med den lilla Cabrito var bara för bra för att missa. Jag hittade dem på gatan från Utkanten som leder in till byn och passade på att fråga om en bild precis när de var i närheten av den här porten som jag gått förbi så många många gånger och nästan sparat till ett gyllene tillfälle som detta. Jag hade ganska svårt att hålla masken under den här korta fotograferingen, det är ju så förbannant rörande hur Willhelm försöker se tuff ut med denna lilla killing i ena näven. En smått omöjlig utmaning som man kan se. När jag sedan såg honom gå vidare bort från mig med djuret lika nonchalant buret la jag märke till att han hade en nappflaska nedkörd i bakfickan på de hängande jeansen.

Gabriella med döttrarna Fabiana och Eliana på väg hem från förskolan.

Killen med den blå tröjan kan inte prata så jag vet inte vad han heter, men jag vet att han är bror till Jose de Trator och att han alltid har shorts och flipflops på sig samt att han nog är den enda som jag sett köpa en tidning i byn.

Herminia Botello är byns puma skulle jag vilja påstå. Varje gång jag ser henne har hon olika (i sammanhanget) uppseendeväckande kläder på sig. Ofta är de mycket tydligt färgmatchade, kläderna, jackan, stövlarna och väskan. Och det dröjde tills sista dagen innan jag vågade närma mig henne. I 90 % av fallen så är den största utmaningen för mig att komma över min egen rädsla och bara ta kontakt med de här personerna och sedan går det förhållandevis lätt. Men med Herminia var det annorlunda. Och förmodligen var det aningen om detta som gjorde att jag skjutit på det här mötet. Ni ser ju att hon är någon annan, jag vet inte vad eller hur, men hon är ju inte en av de skurande hemmafruarna i pyjamas. Hon går med stolta steg och högt huvud på byns gator. Pratar i mobiltelefon och ser liksom världsvan ut. Och jag blev ifrågasatt så som jag nästan aldrig blivit tidigare. När jag väl fått tillåtelse att ta ett porträtt visade hon ganska tydligt sitt ogillande inför att posera framför en av de där slitna väggarna. Jag fick min utmaning men jag stod på mig och jobbade vidare. Sedan kom nästan problem. Kommunikationen. Hon ville något och jag förstod inte vad hon ville. Efter fem minuter med henne var jag helt svettig, vi kunde inte kommunicera trots gester, böner till högre makter och all vilja i världen. Jag vet fortfarande inte vad hon försökte få fram men det slutade i alla fall med att jag förklarade att jag skulle skicka henne en bild på posten och sedan frågade hon mig åt vilket håll jag skulle gå härnäst, om vi skulle ha sällskap. Det var en lättnad.

Luis mötte jag när jag skulle lämna bilden på Katja och Natascha. Han var där och lämnade kläder. Sedan var det nog snarare han som tog kontakt med mig än tvärtom. Han ville visa mig något hus men jag förstod som vanligt ingenting men ett porträtt blev det i alla fall.

Anton, en lång och stilig gammal man som jag nästan motvilligt tog kontakt med min sista dag i byn. Jag har ingen vettig förklaring till denna motvillighet annat än att det kan kännas fjantigt att efter två månaders Hejande på varandra slutligen gå fram och be om att få ta en bild. Men jag är glad att jag gjorde det. Och jag tror att han är minst lika glad. Det kändes så då i alla fall.

Och så systrarna Marina och Mafalda som jag blev så betagen av på Mutimediacaféet en förmiddag när jag såg de sitta där med tårar i ögonen över en varsin kopp kaffe och tittande på någon (i mitt tycke) riktigt dålig portugisiska såpopera. De hade även sett mig visade det sig sen när jag träffade på dem senare samma dag. Marina är och förblir den enda i byn som jag fotograferat som jag pratat engelska med. Det var både en lättnad och något lite obekvämt. Hon undrade vad det var jag höll på med, hon hade sett mig flera gånger i caféet och fotograferande i byn. Jag jobbar med ett porträtt av Agua de Pau svarade jag.

Maria var något svårare också. Hon var betraktande, väldigt lugn, blyg men samtidigt svalt ifrågasättande mot mig. Hon tittade på mig och funderade och log på ett hemlighetsfullt sätt. Tvekade, men gick ändå med på att bli fotograferad. Jag minns att solen bröt igenom molnen och att det gjorde mig stressad för i min by finns ingen sol och jag känner mig alltid obekväm när jag tar de här människornas tid, speciellt de som varit skeptiska från första början. Men för att kunna avsluta det här arbetet med fanan högt och inte kompromissa så väntade jag ut solen. Trots det syns en svag skugga på väggen bakom henne.

Varje gång jag lämnat byn och styrt stegen mot huset i Caloura har jag – om jag inte känt mig riktigt nöjd med dagens arbete – tänkt att jag alltid kan hitta någon på vägen ut från byn att fotografera. Men det har aldrig hänt. Eller kanske har jag hittat någon men jag har låtit dem passera. Men någon gång ska trenden brytas, om det så ska vara i sista sekunden.

Klockan hade blivit fyra på eftermiddagen den 28e november och jag bestämde mig mycket motvilligt för att gå hem. En sista gång. Mitt arbete i byn fick anses avslutat. Trots att jag ville fortsätta. Och så när jag gick där, precis vid de sista husen på vägen ut ur byn i min riktning så fick jag syn på killen här i grå t-shirt, Juan Carlos. Kanske var det inte så mycket han och hans väns, José, uppenbarelse och viljan att ha dem med i projektet som fick mig att stanna upp. Jag tror snarare att det var prövningen, de blev som någon sorts eldprov för mig. Dels såg jag chansen att bryta den ovan nämna dåliga trenden och dels såg de så väldigt hårda och farliga ut (nu småler de förvisso på bilden, men det gjorde de inte innan jag tog upp kameran). På en sekund visste jag att de var kriminella. De var någon sorts indrivare skulle jag tro. Och förmodligen lisvfarliga. Men jag hann inte ens tänka efter, jag bara stoppade den grå killen och frågade om jag fick ta ett porträtt på han och hans vän som för tillfället stod och bankade på en dörr. Han sa Ja och höll på med något vid deras bil. Jag var otålig och styrde och ställde, bad de gå bort till en vägg jag sett ut som bakgrund. Det märktes att de var stressade över situationen, att jag avbröt dem i något viktigt, för de var hela tiden på väg bort från mig och knappast närvarande vid porträtteringen. Men jag var inte heller närvarande, jag var segerrusig och målmedveten och för kanske en minut så var det jag som bestämde över dem.

Efteråt, när jag sagt tack och hej och fortsatt nerför backen kände jag att det nog inte blev något bra porträtt, men det gjorde liksom ingenting. För just det där handlade om något annat. Något mycket större än en bild. Det var en grand final, en uppvisning inför mig och bara mig själv att jag vågar, att de här två månadernas interagerande med invånarna i byn har fått mig att flytta mina gränser längre än jag från början kunde blicka.

Den sista bilden är gul. Och den är något alldeles speciellt. Eller bilden är inte speciell på annat sätt än att den är speciellt dålig, men situationen och personen är speciell. Det var nämligen så att mannen på bilden var någon jag hade letat efter de tre sista gångerna jag var i byn men aldrig hittat. Jag brukade alltid se honom i Cova da Onca med dimmig och lurig blick. Och i min bok, i listan över karaktärer jag ville porträttera kallades han “Den fulla spjuvern i supermarketen”. Vi hade aldrig pratat med varandra, bara nickat och hälsat försiktigt men det var som om vi båda visste, att en dag, förr eller senare, skulle jag ta kontakt med honom. Jag kunde ibland inbilla mig att han smög efter mig, inte på ett hotfullt sätt, utan bara tafatt och nyfiket.

Och så kom den där sista dagen och den sista timmen och jag insåg till slut att jag inte skulle få tag på honom. Det skulle inte bli någon bild och jag förbannade mig själv för att jag inte tagit chansen när jag väl haft den, gång efter annan. Men jag fick skylla mig själv. Jag gick hem, packade ihop mina grejer, låste huset, blev hämtad av R i bilen och så körde vi till byn. Klockan var kanske sju på kvällen och det var redan mörkt. Jag bad R stanna vid gubbtorget så skulle jag bara snabbt hoppa ur och springa och lämna husnycklarna hos N. Jag var vemodig, trött och samtidigt glad. Jag hade redan sagt hej då till de viktigaste personerna under eftermiddagen, jag hade gråtit och blivit kramad, fått lyckönskningar och lovat att skicka vykort till mannen med barnvagnen. Jag hade motvilligt avslutat projektet trots att en person fattades. Nu var det bara en natt och sedan skulle jag lämna ön.

Och så på vägen mot bilen där R väntade gick jag förbi en av barerna på torget, jag tittade mot dörröppningen och vem står där inne? “Den fulla spjuvern i supermarketen” förstås.  Jag tittade på honom och precis då tittar han på mig. Vi tittade på varandra och det kändes som om han hade letat efter mig precis som jag letat efter honom. Men mina ben de gick mot bilen och plötsligt satt jag därinne med R. Han startade och började köra, jag var tyst och pratade samtidigt, började förklara att jag såg någon jag letat efter och han förstod att det handlade om något viktigt så han stannade bilen en bit bort och lät mig resonera kring om jag skulle gå tillbaka eller inte. Jag bestämde mig för att det var ett tecken, att jag var tvungen att se det som att Den fulla spjuvern i supermarketen var där för min skull. Att det var meningen att vi skulle ses. Jag bad R att vänta i bilen och så sprang jag bort till baren med kameran i handen. Han stod utanför och nästan väntade och när vi fick ögonkontakt vinkade jag honom till mig. Han gick fram till mig med barnsliga steg och jag gestikulerade att jag letat efter honom och så frågade jag om jag fick ta en bild. Han bara nickade. Jag ställde honom mot en vägg i närheten av en gatulampa och började fotografera. Det var en högtidsstund. Jag fick en adrenalinkick och när vi stod där öga mot öga och jag tryckte kameran mot bröstet för att ge stadga under den långa exponeringen av filmen kunde jag känna mitt hjärta slå mot den. Hårt. Snabbt. Och med stor glädje.

64 självporträtt fotograferade mellan 1 september och 29 november blev det. 65 bilder av mitt morgonansikte.
Det är en fin samling. Ett dokument över tiden och en förändring. Jag ser allvarlig ut på de flesta, en sorts nollställdhet. I alla fall var det den jag letade efter, nollställdheten, och jag tror den syns bäst på morgonen innan man knappt hunnit vakna. Då är man liksom oskriven och öppen.

Slutet nu. Jag är i det som kallas hemma igen men utan den där sköna känslan av att komma hem. Tre månader senare nu. Trettionde november.
Jag flög igår, tillbaka. Tillbaka till Sverige, tillbaka i tiden, tillbaka till det jag lämnade. Allt var som förut och som sig bör. Kartongerna stod där jag lämnade dem. Blommorna var döda och en liten del av mig likaså. Det är till att vara dramatisk kan man tycka, men Nej det är sant, för mig är det sant. En liten del av mig dog där på flygplanet, under förflyttningen. Den som närts av Atlanten, växterna, stjärnhimlen över Caloura, de svarta ödlorna, fågelinvasionerna i guldgranarna vid solnedgången.
Man skulle också kunna se det som att denna lilla del av mig är kvar där. Jag vet inte vad som är mest sant.

Det har hänt så otroligt mycket under den här tiden. Jag har levt i ett kraftigt magnetiskt fält och känt ett starkt flöde. Saker och ting har varit på min sida, ja hela den lilla värld som jag varit så uppe i har varit på min sida. Vi har samarbetat världen och jag men nu när jag står med fötterna här i Malmö så känns det som om magin är försvunnen. På planet hem så tänkte jag en naiv tanke, att jag skulle kunna ta med mig och behålla all den värme som jag känt, all energi från upplevelser och sol, och kanske skulle jag klara kylan och mörkret och vardagen bättre då. Jag tänkte till och med att jag nog skulle kunna klara mig utan vinterjacka utan att frysa.
Det verkar ju naivt och rentav dumt men nu slår det mig att det är en tydlig bild av hur jag under den här tiden på ön blivit så övertygad av att man själv skapar sin egen verklighet och att allt är möjligt. Att tanken har styrt och att det mesta gått min väg.
Men det är svårt att klara sig utan vinterjacka här, det insåg jag redan efter tio minuter när all värme sipprat ut och spillts på gatan.

Idag i ett samtal med O sa jag något som jag inte tidigare formulerat, något som slog mig precis i ögonblicket då orden lämnade munnen. Det handlade om en känslighet, att jag känner mig skyddslös, som om jag skalat av något hos mig själv. Ett par lager Maja har under tre månaders tid nötts bort. Och jag vet inte hur jag ska hantera det. Där i byn och på ön så märkte jag inte av det, det var först här i staden och i kontakten med den andra människorna. Det är som om jag måste akta mig, gå försiktigt, inte prata för högt eller för mycket, inte titta och ta in omgivningen.
Jag tror jag vet vad jag hittat hos mig själv och nu ska jag göra mitt bästa för att behålla det. Det blir min uppgift från och med nu. Att inte sätta punkt och gå vidare, utan att göra ett komma och hålla fast.

Vid första uppdateringen av Självbilden, den 30e oktober, skrev jag såhär:
38 ansikten nu. Mina 37 och så ett av min mor. Jag fortsätter på samma sätt. Det första jag gör innan jag vaknar. En bild.

Det skulle bli en text till det här men det blir ingen. Det är för svårt. Jag ger upp efter många försök och oavslutade meningar. Ville skriva om självbilden. Den egna och hur den skapas. Om andra blickars inflytande. Om förvirring. Förvanskning. Förändring. Att man är en klump modellera. Men det blir inget sånt nu. Kanske sen. Vid nästa uppdatering. När de andra morgonansiktena är dokumenterade. I framtiden. När jag sätter punkt och åker härifrån.

Men vi pratar inte om det nu. Vi pratar inte alls nu. Nu håller vi faktiskt käften för jag orkar inte höra talas om den där punkten, det där datumet den 29 november.

Tiden går och saker och ting förändras. Solen går ner klockan halv sex numera och om nätterna sover jag under fyra filtar. Arbetet i byn går fortfarande framåt, tack och lov, men det har varit tufft nu en tid. Framförallt så hänger det på vädret, att det varit kallt, blåst och regnat. Och det skapar ett stort motstånd för mig, dels för att jag frusit konstant på grund av brist på rätt sorts kläder men framförallt för att hela min teater (mitt projekt) utspelar sig på gatan och regnar det är det inga människor utomhus och kamerorna gillar inte att vara i regn heller. Kort sagt så går det knappt att fotografera när det öser ner från skyn. Men jag har gjort det ändå. Jag har kämpat som fan rent ut sagt. Stått och huttrat under träd i skydd från skyfallen som kommer stötvis, traskat runt på leriga åkrar, blivit erbjuden skydd under plåttak hos getter och stundtals bara trotsat alltihop och gått ut i regnet för att komma hem totalt genomsur och kall som en isbit.
Och det här yttre och högst påtagliga motståndet har gjort mig trött och lite ledsen och jag vet att det inte är bra att känna sig sluten och låg när man ska “ta in” omvärlden, vara vaken och medveten. Tiden börjar dessutom rinna ut och i takt med det så tar melankolin plats i mig. Jag kan enkelt räkna dagarna jag har kvar här på ön, idag är det precis två veckor tills jag ska packa min väska och låsa huset och säga hej då till byn. Planen nu är att jobba varje dag fram till fredag med porträtt och sedan ta en paus ungefär en vecka för att eventuellt komplettera något de sista dagarna innan jag reser.

Igår var en stor arbetsdag för mig. En sån där känslomässig berg-och-dalbane-dag som började med tårar och slutade i något sorts rus.
Jag har goda erfarenheter av att jobba i byn på söndagar, det är en helt annan stämning där då, jag tror jag nämnt det tidigare. Mycket mindre biltrafik, ingen stress, inte så mycket skrik. Stundtals (läs på förmiddagen då alla är i kyrkan samt på eftermiddagen då alla äter söndagsmiddag med familjen) nästan öde faktiskt. Och det gillar jag. Magiska saker händer på söndagar och av någon märklig anledning så har det ofta varit såna där fina lågt hängande moln kring bergen just denna veckodag.
Så, jag ställde klockan på halvåtta. Gick upp, åt frukost och gjorde mig redo för arbete. Och det var kallt och det regnade. Och regnade. Och regnade. Då det regnat även på lördagen och fredagen och jag blivit rejält blöt dessa dagar så kände jag inte för att börja även denna dag med att gå rätt ut i en skur. Så jag blev kvar inne, hade tålamod och väntade tills det blev uppehåll. Men när jag väl gick hemifrån kändes allt bara tungt. Helst ville jag bara begrava mig själv och jag hade svårt att se att det skulle kunna komma något bra ur den här dagen. Jag hade gråtit för första gången på länge av privata skäl och tanken på att interagera med invånarna och ta porträtt kändes i stort sett omöjlig.

MEN. Alltid Men. Så vänder det plötsligt och ödet eller sammanträffanden eller jag-vet-inte-vad gjorde att jag en stund senare stod inklämd mellan ett gäng söta getter under ett plåttak i skydd undan regnet. Och inte vilket plåttak som helst på vilket ställe som helst utan jag befann mig på en plats som jag upptäckt i Utkanten och blivit fullkomligt betagen av men som jag aldrig vågat gå in på utan tillåtelse. Men så igår när jag tagit mig tillbaka till den här platsen för att fotografera den på håll så ropade plötsligt en man på mig. Han pratade på portugisiska och sa åt mig att det inte fanns något att se i den riktning jag var på väg (rätt ut på fälten innan skogen) och så sa han något om getter och pekade på det kåkstadsliknande bygget i eukalyptusskogen som jag kommit för att titta på. Han sa åt mig att följa med honom och att jag fick fotografera och så gav han mig skydd där bland getterna som hette Branca och Estrella och såna saker. Och så var allt bra igen. Jag var glad och klappade getter och blev omhändertagen och fick samtidigt fotografera den här platsen även inifrån. Helt magnifikt.
Det är svårt att beskriva i ord men ni ser ju själva på bilderna.
Tur kan man säga. Tur att jag råkade in i honom. Tur att det regnade. Tur att han var snäll och välkomnande. Tur att jag gick dit trots att jag mådde skit.
Jag fick chans att utforska området runtomkring skjulen sedan den här mannen gått och fann mycket bra material där så jag kunde gå tillbaka in till byn med lätta steg.

Sedan fortsatte dagen med spridda skurar, kurande under träd och på café ända tills jag bestämde mig för att trots regnet och låta mig bli blöt genom att gå en annan väg hem till Caloura. Jag hade upptäckt den här “nya” vägen tidigare under veckan och sett att där fanns några vyer som jag kunde behöva i mitt projekt. Ytterligare några “omringningsbilder”. I och med att det var molnigt och bra ljus så ville jag passa på att ta dessa bilder som förmodligen är de sista i kategorin Miljö. Det visade sig vara ett helt fantastiskt bra beslut för just som jag kommit till platsen där den absolut sista bilden skulle tas så dyker en riktigt stor regnbåge upp. Mitt i motivet.
När den första regnbågen tonat bort dröjde det inte många minuter innan nästa dök upp och sedan en till och en till. Det var som ett skämt, lite för bra för att vara sant och jag bara skrattade och insåg att det var Le grande final på projektet. Det kunde inte bli bättre eller mer symboliskt. Regnbågen stod ovanför de molnklädda kullarna som utgör en kuliss till byn och jag var på andra sidan kullen med kapellet mot Caloura-hållet där solen nästan alltid skiner. När skådespelet var över hittade jag en genväg genom snår och eukalyptusträd ner till gatan som leder till mitt hus.
Så kan det gå. Så kan det vara. Här. Magiskt, kort sagt.

Här följer det som jag tror är den sista uppdateringen av miljöbilder från byn. Som vanligt är det skissbilder tagna med telefonen och alltså inte de “riktiga” bilderna.

Det har blivit dags för en uppdatering i persongalleriet. Invånarna i den här byn, i det här skådespelet, de bara ökar. Sedan i söndags har jag fångat både vissa av huvudkaraktärerna och en del med mindre framträdande roller men med lika stor betydelse.
Tanken från början var inte att gå så djupt in i de här personerna i texten men det finns så väldigt mycket att prata om så jag lät mig själv göra det. Sedan är det upp till dig om du vill läsa om dem eller ej. Men jag skulle nog ändå rekommendera dig att ta dig tiden, i alla fall om du är intresserad av hur arbetet går till här i byn.

Vi börjar med Grisamördarna.
På bilden ser ni fyra grisamördare och en bonde längst till höger. Jag träffade på det här gänget tidigt i söndags morse. Ljuset var fantastiskt och molnen hängde lågt så jag begav mig upp till byn redan i ottan för att samla på mig några miljöbilder jag tänkt ut sedan innan. När jag började gå mot det området som jag kallar Utkanten (på andra sidan motorvägsbron) hörde jag märkliga och höga skrik. Jag närmade mig försiktigt området där ljuden verkade komma ifrån och på min väg dit blev jag omsprungen av två små tjejer. De sprang mot skriken, till synes förtjusta.
När jag kommit fram till Utkanten och kullen med “kåkstäderna” fick jag syn på ett antal män. De var kanske 100 meter bort men jag kunde ändå se vad de gjorde. De dödade grisar. Jag betraktade det lite i smyg. Kände mig iakttagen där jag stod halvt dold bakom en mur med min kamera och tänkte att när som helst kan de här grisamördarna ropa åt mig, be mig att sticka därifrån. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, för mig är Utkanten laglöst land och det gör det alltid spännande och lite otäckt att vistas där. Efter en stund gick jag iväg in mot byn igen och bara minuter senare så blev jag omkörd av en bil. En helt vanlig personbil, kanske en Honda eller så, men med den något ovanliga lasten två döda grisar. Männen hade slängt in de stora grisarna i bakluckan men då det här inte var någon kombibil så fick grisarna inte riktigt plats så huvudet och frambenen hängde liksom ut utanför.
Det hela var märkligt. Sedan hörde jag steg bakom mig, jag blev lite skraj för jag visste att det var männen från kullen. Anledningen till den här rädslan var framförallt att jag kände att jag befunnit på mig på en plats där jag inte fick vara. Men jag samlade mitt mod och precis när två av dem passerade mig så hälsade jag avväpnande och de hälsade tillbaka och så frågade jag om jag fick ta en bild. Ja visst det gick bra. Och så vände de sig om och ropade på de två andra killarna som glatt kom springande.
Ser ni va fina de är! Jag var så sjukt nöjd för att jag tog mod till mig och pratade med dem, de otäcka grisamördarna. Och så gick mannen i rutig skjorta förbi och då tyckte killarna att han också skulle vara med och han anslöt till gruppen trots att han förklarade för dem att han redan blivit fotograferad av mig.
För mig var det här en seger.

Efter mötet med de här killarna fick jag syn på José som stod och grejade med ett fiskespö. Jag gillade hans ansikte, han är så brun och skrynklig som många av fiskarmännen är här. Vid det här tillfället tyckte jag att han såg tämligen snäll ut men någon dag senare eller rentav samma eftermiddag stötte jag på honom på gubb-torget och då var det en helt annan person. Han hade på sig något som mest liknade en bombarjacka i röd satäng och håret var tunt och vattenkammat och blicken dimmig efter för mycket whisky. Han spelade domino. Och jag hade aldrig vågat närma mig honom om jag sett honom sån här första gången.

Jag vet inte vad de här två kvinnorna heter. Men jag vet att de båda är änkor. Här i byn stryker de runt i sina helsvarta kläder. Ibland två och två men oftast ensama. Ibland har de tårar i ögonen efter att ha lättat sitt hjärta för någon väninna. Jag har bestämt mig för att rikta in mig på dem lite mer och funderat över hur jag ska göra med bakgrunden. En idé som jag har är att fotografera dem precis som männen – mot en vägg – och inte som de andra kvinnorna – i en dörröppning eller ett fönster. Anledningen till detta är att jag vill ge dem en fri position. För även om de är i sorg så är de – från mitt sätt att se på den här byn och de strukturer som finns – ändå fria, fria från sina män och uppgiften som en ständigt servande hustru. Hemmafruarna porträtterar jag helst i dörröppningarna eller fönstren för det är där de är, det är där jag ser dem. Och det är ju en tacksam symbolik. De städar och fejar och tvättar och putsar på sina fasader (och mina kulisser) dag ut och dag in. Och så står de i dörröppningarna till sina hus och tittar ut, ut från sitt tjusiga fängelse.

Carla är dock ett undantag. Hon är förmodligen också hemmafru men henne fotograferade jag ändå bara mot en vägg. Det var stunden som gjorde det och jag kunde inte låta henne passera. Vi hälsade på varandra och så tilltalade hon mig, något som händer mycket sällan här. Hon kommenterade kylan och det var något i hennes sätt och utseende som jag fastnade för och så bad jag om att få ta en bild. Hon hade varit i affären och handlat ett paket korv.

Kanske känner ni igen den här killen. Han var en av de första jag fotograferade i byn men vid det tillfället så hade han inte sin vanliga rekvisita med sig – styret med backspeglarna och tutan. Jag vet inte vad han heter men hans rollfigur heter José de Trator (Traktor-José på svenska) och det är under det namnet han är känd över hela Sao Miguel. Han är som ni förstår lite annorlunda. Men han är glad, tror jag. Varje dag ser jag honom gå runt, runt, runt i byn. Han kan inte prata men han gör små ljud och skrattar och gestikulerar för sig själv i luften. Alltid samma rörelser. Det är något med ett flygplan som lyfter. Tror jag. Klockan nio varje morgon går han ut ur huset där han bor och sedan är han ute och “kör” i stort sett hela dagen.

En annan av de karaktärerna som man stöter på varje dag i byn är Carlos Tavaris. Det är han som håller rent i byn, han och kanske två andra killar. Gata upp och gata ner går de med sina kvastar och orangea västar. Jag vet inget om Carlos men sedan jag tog den här bilden så hälsar jag alltid på honom genom att säga hans namn och det verkar han tycka är sympatiskt. Det hade jag också tyckt. Här är det dock bara Paul som vet mitt namn.

Maria och Normand. De är det första äkta paret som jag fotograferar och förmodligen det sista då det knappt händer att jag ser en man och en kvinnan tillsammans i det offentliga. Egentligen var det henne jag ville ha på bild. Hon stod i dörröppningen med sitt förkläde och sopade en morgon och så började jag fotografera henne. Efter någon minut dök hennes man upp och då tog jag ett par bilder till. Sedan gick Maria in och Normand tog över hennes plats på första parkett – i dörröppningen på Rua Professor Joao Ferreira Da Silva.
Maria var den första som sa att jag hade bra uttal på min (mycket begränsade) portugisiska.

Den här damen, Ema, gillar jag. Hon stod där i sin dörröppning och tittade. Kanske var hon på väg ut, kanske var hon på väg in. Eller så var hon inte på väg alls. Vad vet jag. Vi kunde ju inte prata med varandra men det gjorde det samma, det märktes liksom ändå inte. Hon hade svårt att koncentrera sig för det kom en man från caféet mitt över gatan och började snacka så hennes blick flackade hela tiden och så tyckte hon att jag tog väldigt många bilder (kanske sex stycken). Ema hade något barnsligt över sig, något utöver mönsterkombinationen blommigt / randigt och bristen på tänder. Hon var så fin.

Maria (som råkade bli lite överexponerad) är den tredje änkan jag fotograferar. Henne hittade jag på Rua Nova. Hon svarade glatt ja på min fråga om jag fick ta ett porträtt och berättade genast att hon var 86 år gammal. “Wooow” eller “Ojojoj” sa jag och såg imponerad ut. När jag bad henne ställa sig framför porten och flytta sig lite hit eller dit så hördes en röst från huset bredvid, en kvinna stod i fönstret på andra våningen och såg sin chans att imponera med sin engelska genom att översätta mina direktiv till sin kära grannfru.

En annan person som jag ser varje gång jag går till byn är han som André kallar Romeo men som jag numera vet heter Luardo. Anledningen till hans smeknamn är att han är tillsammans med en av kollegorna – Julia – på supermarketen Cova da onça och där ser man dem alltid ihop. Många gånger har jag tänkt på att fråga honom om en bild men aldrig tagit mig för, den främsta anledningen är att jag inte vill fråga en enskild person i en grupp utan föredrar att närma mig personen när den är ensam, gärna ute på någon gata. Jag vet av erfarenhet att det är svårare att porträttera någon med publik och speciellt om publiken är kollegor eller vänner, det blir inget möte mellan mig och den porträtterade då utan han eller hon är ofta mer fokuserad på de som är runtomkring.
Luardo är ofta full på jobbet. Som så många andra skulle jag säga. Jag gissar att när han jobbar i baren/cafédelen i supermarketen passar han på att servera sig själv en whisky varje gång han häller upp en till en kund. Dimmig i blicken och med hasande steg ser jag honom stryka runt bland hyllorna och packa upp varor. En sak i taget. Han är inte särskilt effektiv denne Luardo och jag tänker att han hade haft det svårt på hemköp vid Triangeln. Men han är vänlig.

Pedro vet jag ingenting om. Ingenting mer än det jag kan utläsa av bilden. Han är ung, lite brunbränd och ser ut att vara mån om sitt yttre. Förmodligen går han på gym och bygger sina bröstmuskler då och då. Jag har inte så många unga män i min by, visserligen fler unga män än unga kvinnor, och det har jag bara mig själv att skylla. Det är alltid svårt att fotografera folk i sin egen ålder. Jag blir självmedveten och de blir självmedvetna och så uppstår en distans. Pedro gick förbi mig med sin luva uppdragen, han gick för sig själv och jag skulle gissa att han var på väg från sitt arbete för att äta lunch. Stövlar, vita smutsiga byxor och en grå luvtröja. Några tatueringar på armarna och ett armband. Påsar eller snarare märken under ögonen. Och en något framåtlutade gångstil. Det var det jag såg och tilltalades av och det var det som fick mig att stoppa honom. Han var artig men vi sa inte mer än ett par ord till varandra. Han verkade också aningen besvärad av situationen – av att jag tog hela fyra (!) bilder – men jag tror ändå att jag gillar uttrycket hos honom.

Varje morgon klockan 09.00 samlas mammorna (och någon enstaka pappa) utanför skolan för att lämna sina barn. Vissa är där redan kvart i nio medan andra kommer springande fem över nio. Efter de pussat och vinkat sina barn Hej då! dröjer många sig kvar för att prata med de andra mammorna. Vissa har sällskap en bit, går kanske och dricker en kaffe ihop eller tar en vända för att handla på var och en av de tre mataffärerna innan de går hem och tar itu med städningen, tvätten och lunchlagandet. Klockan 12.00 är det dags att gå och hämta de yngsta barnen igen men då är det inte många som socialiserar för då är det bråttom hem innan maken kommer för att äta lunch.
Här finns nästan inga barnvagnar. Det är verkligen en enorm skillnad mot i Sverige. Inte en tjusig lattemamma med pimpad barnvagn så långt ögat kan nå. I den här byn så bär de sina barn på armen. Och de bär dem tills de är gamla och kan gå. Det är väl någon sorts tradition antar jag.
Jag har fotograferat ett par mammor med barn i famnen tidigare och fler ska det bli. Speciellt vill jag porträttera de som bär sina sovande barn eller de som bär inlindade bebisknyten. Den första dagen jag tog porträtt i byn så hittade jag en mamma som bar på sin sovande dotter. Hon hängde som en lealös docka över mammans axel och ansiktet såg jag aldrig då det var vänt neråt. Det motivet var något jag reagerade över så fort jag såg det och sedan dess kan jag inte släppa det.
På bilden här ser ni Rachal. Jag ville inte se det här barnets ansikte men då hon var vaken och nyfiken var det svårt att få henne att titta in i väggen istället för på mig. Och ärligt talat så känner jag mig lite dum när jag bad Rachal att vända hennes söta dotters ansikte bort från kameran. Det går liksom inte att förklara varför. Det är en brist på språk i flera bemärkelser som gör det omöjligt.

En och annan barnvagn måste det ändå funnits i byn för annars hade inte José kunnat rulla runt på det här skelettet. I flera veckors tid så pratade Andre om “The garbage man with the kinderwagen” och jag kunde bara inte förstå vem det var han menade. Sedan en dag så dök han upp, José, mannen som går runt i byn och samlar skräp i sin gamla barnvagn, och då insåg jag att sett honom hundra gånger och till och med tagit porträtt men jag hade lyckats tajma in de tillfällen då han var utan kärra. Första gången jag stötte på honom så trodde jag nog att han var så att säga “normal”. Mer eller mindre i alla fall. Men sedan den dagen har bilden av honom förändrats väsentligt. Inte för att det spelar någon större roll men jag har förstått vilken roll han spelar i byn.
När han inte går gata upp och gata ner och samlar bråte så sitter han i svängen på muren utanför Cova da Onça och skriker. Ja, skriker. För det är så de pratar med varandra där, precis i den svängen och vid torget på andra sidan vägen. De har utvecklat någon alldeles egen kultur där, gubbarna. De skriker och jag förstår absolut ingenting. Men José skriker även när han pratar med mig och det gör han varje dag numera. En morgon när jag kom upp till byn var han den första jag råkade in i. Eller snarare hans barnvagn. Jag stod på en brant sluttande gata då jag såg honom gå ut från ett hus kanske hundra meter längre upp för backen. Han ställde barnvagnen på gatan medan han låste dörren och då rullade den iväg. I en jäkla fart rusade den framåt och ner mot mig och José rusade efter i sin gummistövlar och skrek. Gatorna är som sagt väldigt branta här och hade inte jag råkat befinna mig där och stoppat barnvagnen hade den brakat rätt ner på den hårt trafikerade bilvägen som går genom byn. Det var ett udda möte kan man säga. José var glad (som alltid) och pratade på och pekade på huset längre upp och sa att det var där han bodde.
Senare den dagen gick jag dit av ren nyfikenhet. I och med att vi inte kan prata med varandra, jag och alla de här karaktärerna, så tar det en väldig tid att få reda på annat än det som är precis uppenbart om dem. Och jag vet ärligt talat inte vad jag hade förväntat mig att “The garbage man with the kinderwagen” bodde i men det jag såg gjorde mig väldigt nedslagen. José bor i ett hus som de flesta skulle ta för övergivet och det ligger inklämt mitt emellan två välputsade kulissbyggnader på gatan som går ner till Cova da onça. Det är ett typiskt hus om man bortser från det dåliga skicket men med det otypiska att jag kunde se in genom fönstret på nedervåningen. Under mina två månader här har jag aldrig och jag menar aldrig kunnat se in i någons hem tidigare. Om inte luckorna på utsidan är stängda så är gardinerna fördragna och finns det inga gardiner så är luckorna på insidan av fönstren stängda. Det går inte att se in. Ibland kan man kanske få en skymt när någon hemmafru står i dörröppningen och tittar ut, men aldrig mer än så.
Men här kunde jag alltså göra det och det faktum understryker ytterligare att José inte är som alla andra för vilken annan människa som helst hade gjort allt för att dölja det som fanns därinne. Det var ett skyffe, en riktig kvart. Något som jag kanske skulle kunnat stöta på om jag jobbat med hembesök inom psykiatrin i Sverige. Och där bor han, denna till synes glada och lite galna man som alltid vill ta mig i hand när vi hälsar och som frågat om vi inte ska gå upp och titta på utsikten från kapellet på kullen. Jag undrar hur han ens överlever? Han måste få någon sorts ekonomiskt stöd. Ja, det hoppas jag i alla fall.
Jag tror att han är utan familj, det verkar så på hans boende och av den anledningen att han är en av få personer som man kan se mitt på dagen en söndag då alla med familj sitter inne och äter lunch tillsammans. Men José han går runt med sin barnvagn eller sitter i svängen vid vägen och gastar åt den som finns att gasta åt.

Fy helvete för denna ensamhet. För att hamna snett och inte kunna komma in i leken igen.
Det är gott om den typen av öden här, det förstår jag utan att förstå språket. Men något som ändå gör mig glad är att de här människorna inte är utstötta ur samhället. De är en högst påtaglig del av byn och jag kan se att de andra invånarna pratar med dem, pratar om dem och hjälper dem. De ignoreras inte. Och de har vänner, i alla fall någon sorts socialt liv.
Jag minns en dag när jag och Andre drack kaffe i supermarketen och bedrev det som vi med kärlek kallar freak-watching och José de Trator kommer in. Han går runt där och gestikulerar i luften med sin tuta och sitt styre och utstöter diverse ljud och Julia i supermarketen hjälper honom att handla. De pratar med varandra i den mån och mening man kan prata med honom och de andra kunderna pratar också med honom. Vi beskådade denna scen på håll och så sa Andre “Imagine this guy living in a city, imagine him in Berlin”. Underförstått att det aldrig hade fungerat. Han hade spolats ner i en rännsten och legat där och tutat utan att en jävel hade så mycket som ens tittat åt hans håll.
Okej det var kanske en överdrivet men jag vill bara visa ett exempel på den goda sidan med att bo i den här lilla och på många sätt mycket märkliga byn. Jag får en känslan av att folk ser efter varandra och det gör mig varm i hjärtat. Och under min tid här bland alla dessa tokar så har ju frågan väckts ett antal gånger: Vem är egentligen normal? VEM?
Är jag normal? Vem hade jag varit om jag fötts här och vuxit på på Rua Nova? Vem är jag utan mina omsorgsfullt utvalda kläder och smycken? Klä på mig ett förkläde, en mjukisdräkt och sätt en sopkvast i min hand så ska vi se vad som händer.
Det finns miljarder tankar och ord kring det här ämnet men jag sätter punkt här. Eller nej, jag sätter ett komma. Ett tecken på att diskussionen fortsätter, en annan dag,

Sist men inte minst i detta album syns Carlos. En man med flakmoppe. Jag reagerade när jag mötte honom för att han hade en tandpetare i munnen men bara en tand.

Vi går in i november och arbetet i byn fortsätter på samma sätt. En klassisk arbetsvecka, måndag till fredag, har passerat sedan jag sist la upp bilder här. Det här blir en summering av det jag sett under de här dagarna. Porträtt och mycket miljöer. I måndags gick jag aldrig dit på grund av en pågående storm med tillhörande skyfall och i onsdags gick det bara allmänt uselt. Redan på vägen dit kände jag att det var en dålig idé. Allt var tungt, skorna, huvudet, motvinden upp till byn. Det var svinkallt (för att vara här) och tydligen så utstrålade jag någon sorts dålig energi för jag fick Nej av de få personer som jag trots allt frågade om porträtt. Efter två timmar gav jag faktiskt upp och gick hem. Jag ångrar väl inte att jag gick dit, något lyckades jag ändå krama ur den där tiden i byn även om det inte var bilder.

Igår gjorde jag en sammanställning av det material jag hittills samlat in. Jag tittade igenom och mappade upp alla de digitala bilderna som jag tagit med min Iphone. Det är ett arbete att hålla ordning på allting kan man säga. Vissa dagar när jag ser ett motiv men ljuset inte är det rätta så tar jag en minnesbild med mobilen så jag ska komma ihåg att gå tillbaka vid senare tillfälle. Jag har försökt sätta det i system, att vara noggrann med märkningen av bilderna i arkiveringen, men igår fick jag en känsla av att jag inte varit helt konsekvent. Så från och med nu har jag ett näst intill idiotsäkert arkiveringssystem i datorn som ska hjälpa mig hålla koll på avklarat arbete och framtida arbete.

Den där sammanställningen var verkligen bra att göra för att få en överblick över vad som finns och vad som fattas. Jag förvånades faktiskt själv över min målmedvetenhet och systematiska tillvägagångssätt med det här arbetet. Så hur resultatet än blir så vet jag i alla fall att jag kan piska mig själv till arbete och med glädje utföra det. Något som gör ger mitt självförtroende en liten skjuts.

I och med att mitt filmförråd är mycket begränsat så måste jag snåla med rutorna och tänka två gånger innan jag exponerar filmen. Ofta tar jag några varianter med digitalkameran innan för att bestämma utsnittet och sedan tar jag den riktiga bilden med mellanformatskameran så det är inte sällan jag bara har en bild av ett motiv. Porträtten undantaget. Där måste jag få några flera chanser, kanske 3 – 6 bildrutor per person. Och vid porträttfotograferingen gör jag lite annorlunda: först en exponering med den digitala systemkameran då jag använder den som ljusmätare (Frankan har varken ljusmätare eller möjlighet att mäta avstånd till motivet) sedan några bilder med Frankan och sist ett par snabba bilder med min Iphone för att lägga på bloggen, på minnet och i arkivet.
Så går det till här

De senaste dagarna, och allra tydligast idag, har jag märkt att arbetet i byn gått in i en ny fas som kan sammanfattas “Med bestämda steg”. Anledningarna till denna nya fas är flera. Dels handlar det om tid, att jag nu kan räkna hur många dagar jag har möjlighet att arbeta med projektet fram tills jag far hem igen. Dels är det det begränsade filmförrådet som gör att jag måste vara mer beslutsam bestämd. Den här sammanställningen av det hittills insamlade materialet är också en avgörande faktor. Nu har jag koll och jag vet ganska precis vad det är jag  behöver bilder på. Jag har en lista med motiv att bocka av. Och sedan skulle jag säga att det faktum att jag nu gått på alla gator i byn, de allra flesta massvis med gånger, gör att en del av spänningen, nyfikenheten och det där pirriga har försvunnit. Jag vet vad invånarna har för rutiner, hur deras rörelsemönster i byn ser ut. Vissa kan man till och med ställa klockan efter. Jag vet var jag ska gå för att träffa på somliga personer och vem som pratar med vem. Allt detta gör alltså att jag går med mer bestämda steg än tidigare.
Men jag ska försöka att vara lika vaken och öppen som under de första upptäckardagarna. Att hellre arbeta korta och intensiva pass än att gå runt där halvsovande med fötterna släpande efter mig timme ut och timme in.

Ett torrt och strukturerat blogginlägg blev det här. Lite så som jag känner mig idag efter att ha varit i byn hela dagen. Trött är jag. Så jag rundar av här.